Livslångt straff

Jag känner mig som en fånge - och straffet är min kropp.... istället för en fotboja, samhällstjänst eller fängelse! Mitt straff är livslångt och jag kan inte ansöka om nåd hos regeringen, inte överklaga eller strejka, jag får helt enkelt leva mitt liv som instängd.
Straffet gör sig påmint i stort sett all vaken tid på dygnet, så fort jag ska göra nåt, t ex klä på mig, gå på toa, laga mat, lägga mig, ja i stort sett allt behöver jag hjälp med. Det är inte mycket jag klarar själv.

Jag saknar min spontanitet, mitt halvtokiga jag, möjligheten att göra saker själv och framför allt att bara vara och göra ingenting. Att intte kunna ge Nisse en spontan kram sliter hjärtat ur mig, men vad ska jag göra åt det?!

Jag skulle önska att mina nära och kära fick känna på hur det är att leva i en trasig och sjuk kropp, så att de får en annan förståelse för hur maktlös jag känner mig stora delar av dygnet. Det är jättesvårt att först ha ett "smågräl" med Nisse och minuten senare behöva hjälp med att gå på toa - det får mig att känna mig som ett hjälplöst kolli.